BAKÅT

 

Här vid sjön nedanför Kvarnbacken bodde Gottfrid Persson och hans hustru Hildur. De hade fyra barn, Margit, Maj-Britt, Alice och Sten-Sture. Hos Gottfrid Pers' fanns även byns telefonväxel. Vår familj bodde närmast granne med Gottfrids och eftersom jag och Sten-Sture var nästan jämgamla så lekte vi mycket tillsammans. Otaliga är dom rackartyg som vi åstadkom under vår uppväxt. Bergkrut och tändhattar av olika styrka var några av våra favoritleksaker. Busringning från telefonväxeln hörde också till våra rackartyg. Här i smedjan hamrade vi många okynniga hammarslag, och ur rökbastun som stod mittemot smedjan hämtade vi bastuflott för att smörja cykelkedjan. Kanske inte så bra som vi trodde med tanke på saltet som fanns i flottet och därmed säkert åstadkom en del rost men det slutade i alla fall att gnissla. I "slealiret", det kallades ett utrymme  i anslutning till ladugården, så fanns en huggkubbe som vi brukade slå ner spik i. Gottfrid försåg oss med spik, och sa att vi fick spika så mycket vi ville, och jag minns att huggkubben var alldeles blank av all spik som vi slagit ner. En händelse som jag minns och som för oss pojkar var lite svår var när jag och Sture hade varit till Kvarnbäcken, för övrigt nedanför det ställe där vi i dag har vårt sommarställe. Bäcken var nästan helt täckt med virke eftersom det var flottningstider. Vi fick för oss att vi skulle springa över bäcken på virket som flöt där, men för att vi skulle bli lättare om fötterna så skulle vi slänga stövlarna över bäcken först. Det gick inte bättre än att en av Stures stövlar hamnade i vattnet och fylldes med vatten till en del för att sedan fara med strömmen nedför bäcken. Det sporrade oss naturligtvis att snabbt springa på virket över bäcken för att få tag på en torraka och springande efter stöveln försöka att få den i land, vilket resulterade i att den sjönk och vi stod där utan en stövel. Nu var goda råd dyra. På vägen hem minns jag att vi mycket bedrövade satte oss ned och smidde planer för hur vi skulle lösa den uppkomna situationen. När vi kom hem smög vi oss till det slealir som jag tidigare berättat om för där visste vi att det fanns gamla stövlar, kanske skulle vi hitta någon att komplettera vår förlust med. Där gick vi bet. Det var bara att berätta sanningen och vad jag minns så blev det inte någon större sak av det som hänt.

.Det hus som syns på bilden har uppförts av Valter och Alice Lithell. De hade tre barn, Bernt-Olof, Karin och Eva. Den gamla mangårdsbyggnaden (bild finns på min sida "Gamla foton" sidan 3) stod till vänster om det nuvarande huset och med ingången vänd mot ladugården som syns till höger på bilden. I dag ägs och bebos stället av Maria Lejerholt och hennes barn. Bernt-Olov Lithell äger hemmanet.