Så här såg dåtidens kojsäng ut, här var det inte frågan om några resårmadrasser utan man fick nöja sej med en halmmadrass, alltså i princip en stor säck som var fylld med halm. Men förmodligen var man nog ganska nöjd med det och sov väldigt gott efter en arbetsam dag på slåttermyren, eller en slitsam dag i timmerskogen.

Slåttern på Ladumyren tillhörde till största delen min far, men delar av myren och den mark där kojan står tillhörde Gottfrid Persson och hans bröder. I anslutning till den koja som finns i dag så stod den första Ladumyrkojan, och det var den egentliga slåtterkojan och som det i dag bara finns spår efter grunden av och som av dom spåren att döma var en betydligt mindre koja, vad som hänt med den kojan är obekant. Den koja som finns i dag byggdes någon gång i början av 1940-talet och användes både att bo i vid slåtter och vid timmeravverkning, kojan byggdes och ägdes av Per Eriksson ( Per Ersn) och hans ättlingar. Utöver resterna av kojan och stallet som finns i dag, så finns den lada som visas på bilden intill och rester av ytterligare lador ute på myren.

Förutom ovanstående kojor så fanns det en koja i anslutning till Ladumyren, den kallades för Sörbäckskojan och ägdes av min far. Den kojan blev nerbränd och byggdes då inte upp  igen, utan min far ersatte den med ett vindskydd (en sk. bua) av säckväv och granris, där han övernattade under den tid på sommaren som slåttern pågick.

Jag har själv ett minne av när jag en vårvinter  fick följa med Gottfrid Persson och hans son Sture till Ladumyren för att hämta hem hö, han körde med häst och släde på skaren, vintern var ju den enda årstid som man kunde få hem sitt hö, vid det tillfället såg vi ett spår efter älg, vilket var mycket sällsynt på den tiden,  det kunde väl ha varit någon gång i slutet av 40-talet,och vi pojkar som var i 10 -12-års åldern var mycket imponerade av att ha sett älgspår

   LADUMYRA en slåttermyr "söätt" (=söderut från Byssträsk sett) så såg det ut år 2004 

I dag finns bilväg som slutar ca. 3-400m från den plats där kojan ligger.

På den tiden när man nyttjade kojan så fanns ingen annan möjlighet att ta sej dit, än till fots eller med häst, en sträcka på ca.5.5 km.

Den här bilden har jag tagit någon gång på 50-talet när jag följde med Alice Lithell (till vänster) och Elsa Andersson på snatterplockning (hjortronplockning) till Ladumyra. Bilden är tagen utanför Ladumyrkojan, man kan se uppe till höger i bilden att stallen då stod kvar, i kontrast till den bild som ses intill på sidan där bara några stockar från stallen finns kvar.

 

                                                                                                                          

Ladumyren  är en slåttermyr som ligger ca. 5,5 km från Byssträsk mot Långselehållet till,. se kartbild. Ladumyren är en mycket plan myr som inte lutar speciellt mycket i någon riktning. För att få mesta möjliga näringstillförsel till myren så utnyttjade man vattnet som  fanns att tillgå från högre liggande terräng. Man grävde helt enkelt små grunda diken s.k. "groven" längst med myren, för att leda in och  fördela det slamrika näringsförande vårvattnet från omgivande terräng  ut över myren s.k. översilning. Groven dämdes av, och på så sätt fyllde man myren med vatten under våren och försommaren, sen öppnades fördämningarna  så att myren dränerades innan slåttern. Även under hösten dämdes myren upp för att ta vara på vad höstregnet förde med sej. 

Detta var en metod för att varje år gödsla ängarna och på så sätt få en uthållig produktion av myrhö, det kunde liknas vid det som man kallade raningsängar, alltså dom ängar som fanns utefter dom större bäckarna och där man varje vår fick en naturlig näringsrik översvämning.

Höet från ängesslåttern var ett viktigt fodertillskott, eftersom åkrarna hemmavid inte räckte till för att föda kreaturen under vintern

 

En lada som fortfarande (2004) är upprättstående och med någorlunda tätt tak, finns än i dag kvar i Ladumyrens norra del. Sture Gottfridsson  har berättat för mej att under slåttern hände det att man låg i den här ladan, varför man låg i ladan och inte i kojan kunde han inte minnas. Man kan än i dag se att det finns spår av sängplatserna i ladan
Texten på bilden sägs ha kommit till så, att vid något tillfälle när Emil Jonsson-Heldestad besökt kojan och konstaterat att det inte fanns någon ved att elda med, så döpte han den till "kojan vedlös", sen kom den texten att kompletteras av Gunnar Emanuelsson, med "Emil rådlös", vilket väckte muntration hos dom som senare besökte kojan

 

 

Kojan är väl inbäddad i växtlighet och nästan omöjlig att upptäcka om man närmar sej från myrsida
Rester av den stall som fanns i anslutning till kojan. Man kan se att den var inredd med plats för tre hästar. En slipstensaxel med tillhörande slipsten som rests mot stallväggen, vittnar om att kojan använts som slåtterkoja